– Jag har arbetat med
kulturhistoriska miljöer
under hela mitt yrkesliv
sedan början på 80-talet.
Det är jättespännande,
utan tvekan ett av de roligaste
jobben man kan
tänka sig, säger Ann-
Charlotte Backlund.
Som stadsantikvarie är hon
också chef för Stadsmuseet,
den institution inom staden
som har som uppgift att identifiera
och slå vakt om Stockholms
kulturhistoriskt värdefulla byggnader.
Har Stockholm generellt varit
bra på att värna värdefulla byggnadsmiljöer?
– Ja, det tycker jag. Vi har en lång
tradition på det området och är faktiskt
en av de städer i världen som
var tidigast ute att inventera och bevara
värdefull bebyggelse. En modell
togs fram redan under tidigt
1900-tal. Och det handlar inte bara
om monumentalbyggnader. Vi har
varit duktiga på att ta hand om vardagsbebyggelsen
som generellt är
väldigt väl bevarad i Stockholm.
Gamla stan är helt unik. Vi har även
inventerat och tagit ställning till det
kulturhistoriska värdet i alla flerfamiljshus
byggda före 1990.
Cirka 800 byggnader har ni bedömt
ha mycket stort kulturhistoriskt värde,
så kallade blåmärkta byggnader.
Hur går ni vidare så att er bedömning
verkligen tas till vara?– Först och främst måste stadsbyggnadsnämnden
ta hänsyn till vår
bedömning innan beslut kan tas i
byggärenden. Även de privata fastighetsägarna
får del av vår bedömning
och kan sedan använda
den som kunskapsunderlag
i sin fortsatta planering.
Även om byggnaderna inte
är skyddade rent formellt
så är den kulturhistoriska
värderingen ett kunskapsunderlag
för bygglov och planer.
Rent allmänt kan
man säga att det
finns stor förståelse
för de här frågorna,
samtidigt en hel del
okunskap. Därför jobbar
vi mycket med
information och kommunikation
med fastighetsägarna.
Varför är bevarandearbetet
så
viktigt i staden?
– Därför att det
är viktigt att känna
igen sig i sin stad.
Förändringar ska
alltså inte vara större
och mer omfattande
än att man känner
igen sig. Att till exempel
titta på ett foto taget förhundra år sedan och ändå känna igen
de byggnader och miljöer man ser är
något som alla gillar. På ett djupare
plan är det viktigt att veta hur man
byggde hus förr, hur byggprocesserna
såg ut och hur själva hantverket
gick till.
Som stadsantikvarie med uppgift att
bevara, hur ser du på förändring?
– Förändring är kulturhistoria. Det
vill säga, det vi skapar idag är framtidens
kulturhistoria. Så en stad ska
vara föränderlig. Vårt arbete handlar
mer om förändringstakt och kvalitet.
Jag är absolut inte emot förändring
om nu någon skulle tro det, tvärtom.
Ta till exempel hela cityomvandlingen
på 60-talet. Oavsett vad man tycker
om att hela kvarter jämnades med
marken så har vi nu istället fått nya
kulturhistoriska värden med hög kvalitet
i byggandet. Ytterst handlar det
om att förstå hur människor levt och
tänkt genom tiderna och då är det ju
husen som står kvar som är det enda
fysiska uttrycket och beviset och därför
ofta värda att bevara.
– Samtidigt måste man vara medveten
om att det finns så många aspekter
på det här med bevarande,
med ständigt nya krav, inte minst
miljömässiga. Att bevara handlar
alltså också om långsiktig resurshushållning.
– Men det är viktigt att göra avvägningar,
vad är möjligt och vad är
extra intressant? Ibland handlar det
om hela huset, ibland fasaden, ibland
bara en del av huset, till exempel en
oinredd vind från 1700-talet. Det
gäller alltså att ta tillvara på det speciella
och i övrigt göra nödvändiga
förändringar. Oftast går det dessutom
bra att föra in moderna funktioner
i en äldre byggnad. Nu när vi till
exempel står inför en stor renovering
av Stadsmuseet vid
Slussen tittar vi på hur man
kan få in ett bra klimat i en
byggnad från 1600-talet. Det
kräver både komplicerade utredningar
och viktiga
avvägningar,
avslutar
Ann-Charlotte
Back lund.
Text: Per-Åke Hultberg
Foto: Rosie Alm
