I ett klimatanpassat rum ligger
skelettet 
av en biskop från 1100-talet. I andra rum finns
skridskor från 900- talet, utsmyckade kammar, stämnycklar
till stränginstrument och
mänsklig avföring från medeltiden.
Vi befinner oss i en magasinsbyggnad
där stora delar av Sigtuna museums
arkeologiska samlingar förvaras i
klimatanpassade rum. Flera hundra hyllmeter
rymmer 150 000 föremål från tidig medeltid,
exempelvis ben, horn, glas, stenföremål, trä,
läder och keramik. I de ändamålsenliga lokalerna
arbetar även konservator och forskare.
– Här finns nästan allt som grävts ut i
Sigtuna stad, berättar arkeologen Anders
Söderberg. Det mesta är bruksföremål, men
även ett och annat praktföremål, och då handlar
det ofta om import från exempelvis det
gamla Ryssland, det vill säga områdena i och
runt Kiev i nuvarande Ukraina – ända ner
mot Svarta havet och Bysans vid Medelhavet.
Sigtuna är Sveriges äldsta bevarade stad.
Den grundades på 980-talet av Erik Segersäll,
och proklamerades så småningom som den
första kristna staden. Den ursprungliga stadsplanen
finns i stort sett bevarad och stadskärnan
är ungefär lika stor nu som då den anlades.
På den tiden var landet uppdelat i flera
småriken, som alltmer började få kontakt
med varandra. Olof Skötkonung, son till Erik
Segersäll, blev den förste som omkring år
1 000 valdes till kung över de båda folkgrupperna
Svear och Götar, som så småningom
förenades i ett rike.
De fynd som grävts fram från den här tiden
berättar om hur vardagen såg ut i det
forna Sigtuna.
– Genom att rota i gamla sopor några meter
ner i marken kommer vi vanligt folk bättre
inpå livet än genom att bläddra i de få
skrifter som finns bevarade, säger Anders
Söderberg. När man kommer ner ett par meter
i lagren så finns där organiskt material
som klarat tidens tand väldigt bra. Här kan vi
till exempel skilja ut avföring från människor
och djur som ligger intakt utan att ha påverkats
av syre – till och med doften finns kvar.
Husgrunder av sten, och gatubeläggningar av
plank har hittats, liksom även upprättstående
staket runt bostäderna.
Anders Söderberg visar på olika föremål
som grävts upp och nu ligger prydligt arkiverade
i magasinslokalerna.
– Kammar var något som användes flitigt,
berättar han och visar några olika utformningar.
Ju viktigare man var desto finare kam, och
ibland hade man den till och med hängande
synlig i bältet. Kammarna användes dels för att
skägg och hår skulle se bra ut, och dels för att
kamma bort ohyra. Genom att människorna
levde nära husdjuren så hade man en helt annan
syn på småkryp än vad vi har idag.
Anders Söderberg håller upp en utsirad
kam gjord i elfenben.
– Den här är mycket välgjord och kan ha
kommit från Konstantinopel. Här hemma
ristade ägaren in sitt namn. Det står Kunt
– möjligen felstavat och kanske ska det vara
Knut. Vi är lite osäkra på tolkningen.
Även skridskor har man hittat i
mängd, ofta gjorda av djurben. Här finns
en stämnyckel till ett stränginstrument,
inskriften lyder: ”Erre skar till harpan
med lyckosamma händer”.
– Vi har faktiskt hittat flera stämnycklar,
vilket tyder på att man spelat
på stränginstrument redan vid
den här tiden.
I ett rum ligger en biskop, eller
möjligen abbott från 1100-talet,
med en kräkla. Inte så mycket
finns kvar av skelettet, och huvudet
är deformerat. Men tänderna
är relativt välbevarade, dock mer
slitna på ena sidan.
– Förmodligen har han haft en halvsidesförlamning
och bara kunna tugga på ena
sidan, säger Anders Söderberg. Den här personen
var begravd i trädgården där museet nu
står i centrala Sigtuna. Där stod en stenkyrka
vid den tiden.
För den som vill fördjupa sig i Sigtunas
äldsta historia finns möjlighet att gå på guidade
visningar i magasinsbyggnaden.
