Drottningholms slott som i
århundraden varit ett uppskattat
utflyktsmål, har sedan Kungens
tillträde 1974 varit tillgängligt för
allmänheten. Men det verkligt
stora lyftet i antalet besökare kom
när kungafamiljen 1981 valde att
bosätta sig här.
Med uppskattningsvis upp emot en
miljon årliga besökare är slottsanläggningen
i sin helhet en av
Stockholmsregionens främsta besöksmål.
Att den 1991 blev upptagen på UNESCO:s
världsarvslista, för övrigt Sveriges första
världsarv, har ytterligare bidragit till dess
dragningskraft. Hit kommer turistgrupper
året om, men även Ekeröbor på kvällspromenad,
kanske för att jogga eller för att
vintertid åka pulka.
– Det är en historisk miljö av internationellt
högsta klass. De senaste åren har vi
slagit besöksrekord varje år. Vi ser nu också
hur världsarvsturismen ökar år från år, säger
Helena Chreisti, enhetschef för marknad
och pedagogik inom Kungl. Hovstaterna.
Hit till den vackra miljön vid Mälarens
vatten har kungligheter, tillsammans med
sina gäster, kunnat fly från stadens plikter
sedan tidigt 1600-tal. Här i lugn och ro
har de sedan kunnat njuta av lantlig idyll,
av parkerna och trädgårdarna med sina
sköna, gröna miljöer.
– Det är så även idag, men nu också för
allmänheten, betonar Helena Chreisti. Det
är helheten, inklusive Kina slott, slottsteatern
och våra tre unika parker, som gör den
här kulturhistoriska miljön så enastående
som rekreationsplats. Här kan besökare
njuta av vackra planteringar, vila i parken,
äta gott i restaurangen, gå på teater och
göra ett besök i själva slottet.
Drottningholms slott är med andra ord
inte ett slott i mängden. Tvärtom, det är faktiskt
vårt bäst bevarade kungliga slott från
1600-talet, byggt efter franska förebilder.
Byggnaderna används i stort sett i samma
syfte som de en gång byggdes för. Det är
alltså inget museum, utan i högsta grad en
levande miljö. Det är också här som kungaparet
har sin permanenta bostad.
– Att då kunna ha slottet öppet dagligen
för allmänheten året runt, är en generositet
med få liknande exempel i världen, avslutar
Helena Chreisti.
Text: Per-Åke Hultberg
Foto: Rosie Alm
